När man tänker på Ebba Grön – punkens eviga banérförare från Rågsved – är det nog få som associerar bandet med Melodifestivalen eller Eurovision Song Contest. Med sina svarta läderjackor, kompromisslösa texter och ilska riktad mot staten, kapitalet och konformiteten, är Ebba Grön i mångas ögon raka motsatsen till den glittriga och ofta kommersiella musikfest som Eurovision utgör.
Men i musikhistorien dyker det ibland upp oväntade förbindelser. En sådan koppling – mellan Ebba Grön och Eurovision – hittar vi i ett ställningstagande som gjordes flera decennier efter att bandet splittrades. Den länken stavas Joakim Thåström.
Aldrig schlager – alltid politik
Ebba Grön bildades 1977 i ett Sverige präglat av vänstervåg, kalla kriget och växande ungdomlig frustration. Med låtar som ”Staten & Kapitalet”, ”Skjut en snut” och ”Ung & Sänkt” kanaliserade bandet samhällskritik med en intensitet och ärlighet som fortfarande känns i ryggraden. Deras låtar var protester – mot krig, mot övervakning, mot likriktning.
Det är därför inte konstigt att Melodifestivalen – Sveriges mest folkkära och kommersiella musikformat – aldrig varit en scen för Ebba Grön. Bandet var inte där för att underhålla. De var där för att säga något. Helst något som sved.
Thåström tar ställning – bojkottar Eurovision 2019
Men det var först långt senare, 2019, som Thåström själv hamnade i direkt relation till Eurovision Song Contest. Det året arrangerades tävlingen i Tel Aviv, Israel – något som väckte kraftig kritik internationellt, med hänvisning till Israels behandling av palestinier och den pågående ockupationen.
I Sverige gick ett stort antal artister, skådespelare och kulturpersonligheter samman i ett upprop som publicerades i Aftonbladet. De uppmanade till att Sverige borde bojkotta tävlingen, i solidaritet med det palestinska folket.
Bland de undertecknande: Joakim Thåström.
Med sin signatur återvände Thåström till den roll han haft sedan slutet av 70-talet – som motståndets röst. Bojkotten var inte ett musikaliskt ställningstagande, utan ett politiskt. Men för en artist som alltid vävt samman musik och samhällskritik, är gränsen mellan konst och protest tunn.
”Musiken är inte oskyldig”
Eurovision har ofta marknadsförts som ”opolitiskt”, men verkligheten är mer komplex. Länder har dragit sig ur, röster har vägts utifrån geopolitiska relationer och artister har använts för att skicka subtila – eller tydliga – budskap.
Thåströms deltagande i uppropet var ett påminnelse om att musik aldrig står utanför världen den verkar i. Det var också en påminnelse om Ebba Gröns arv: att alltid ifrågasätta, alltid störa ordningen, även långt efter att banden rullats ihop och förstärkaren stängts av.
Punken i vår tid – från scen till samvete
Att Ebba Grön aldrig deltog i Melodifestivalen är inte konstigt. Det hade förmodligen aldrig ens varit på tal. Men just genom att stå utanför, genom att vara motkraften snarare än underhållningen, blev bandet en symbol för något större än musik.
När Thåström undertecknade bojkotten av Eurovision 2019 blev det ännu ett kapitel i den berättelsen. Ett tyst men kraftfullt eko från en punkrörelse som fortfarande viskar – eller skriker – genom tiderna.
Slutsats: Ebba Grön behövde aldrig Eurovision – men Eurovision kanske behövde dem
I en värld där musik ofta reduceras till underhållning, behövs röster som säger emot. Ebba Grön var en sådan röst. Och även om bandet aldrig steg upp på Melloscenen eller representerade Sverige i Eurovision, gjorde Thåström klart att det fortfarande finns gränser där artister måste välja sida.
Kopplingen mellan Ebba Grön och Eurovision må vara indirekt – men den är desto mer talande. För det är i protesten, inte i poängen, som Ebba Gröns verkliga bidrag till svensk musikhistoria finns.